I morse när man vaknade var i landskapet inte vitt längre. Regn och kraftig blåst är vad som tittade fram bakom persiennerna. Trist - hade hoppats på mycket snö så man får lite julkänsla så här strax innan jul. I dag är jag hemma från arbetet, måste städa färdigt med allt vad jag drog fram i går, men armen värker oerhört så jag få ta det lite pö om pö. Min ambition är att få städat och byta gardiner och julpyssla lite. Känns som detta är sista helgen innan jul som man kommer att ha tid att iordningsställa Julen.

Grovköket är så fint nu, det blev tre sopsäckar med allehanda skit som man gömt undan så fint. Varför man skall spara på allt begriper jag inte. Saker man aldrig använder är ju bara att kassera - men av någon oförklarig anledning lägger man bara på hög. Känner ni igen tanken ---kan komma till användning en annan dag. Hahaha denna annan dag infinner sig ju aldrig utan denna annandaghög växer sig bara större och större. Men nu åker det ut!! Och jag skall aldrig mer tro på detta med annandag kanske kan komma till användning....

Nu är jag äntligen klar med min röjarstädning, känns helt underbart. Trotsade tom vädret och var till återvinninsstationerna och slängde skräp.

Nu sitter jag och tar ett välförtjänt glas vin och väntar på att potatisen skall bli klar så vi kan äta. Ute råder det kaos i vädret, det blåser så det viner i fogarna. Skönt att vara inne och mysa. För mysa är precis vad det är just nu som står på agendan (förtom att jag skall sätta upp nya gardiner i vardagsrmmet) I kväll blir det Idol.....min favvo är redan ute och det var Molly men jag är helt övertygad om att henne kommer man få höra mycket av i framtiden. Jag vet inte riktigt vem jag har som favorit just nu Robin eller Amanda, båda har fantastiska röster......

Jag öskar er alla som ev besöker mig här en Riktigt skön fredagskväll. Ta hand om varandra!

I dag vaknade hela huset alldeles för sent för att komma sig iväg till respektive arbete och skola i tid. Det hör inte till vanligheten - tror bestämt att det är första gången detta händer. Jag låg kvar och trynade mig och lämnade plats för alla virrepannor att göra sig klara för att komma iväg. Jag bestämde mig för att stanna hemma istället för att stressa sig iväg, har läkartid på Mölndals Ortoped 14:00 så jag skulle ändå få sluta tidigare idag.

Det är dags med min andra arm - Tennisarm.

Jag som aldrig spelat tennis eller något annat som kan få mig att få denna vidriga åkomma. Det är över ett år sedan nu som jag opererade den andra armbågen, en historia för sig. Jag gick över ett år med värk och ingen läkare kunde konstatera vad det var (hör till saken att jag gick på vårdcentralen) jag provade akupunktur 10 gånger, sjukgymnastik m.m men inget hjälpte. Till slut skickades jag till en läkare som satte en kotrisonspruta i armen och då försvann äntligen värken. Men den lyckan varade bara i tre månader sedan var det dags för ny spruta. Efter tre stycken villa han inte sätta någon mer utan tyckte att jag skulle operera och skickade remisser runt om till sjukhusen runt Göteborg. Men INGEN ville utföra den operationen.

Nya rön - man opererar inte utan man får lära sig att leva med värken. Tur att det var vänsterarmen eftersom jag är vänsterhänt :( , det var så illa att jag kunde inte ta något med lite vikt i handen, den var helt orkeslös. MEN jag fick telefonnummer till några privata läkare som jag skulle kontakta för att se om någon ville utföra operationen.

LYCKA - Citykirurgen tog in mig nästan på en gång. Men jag kommer ALDRIG låta han ta min högerarm, det var den värsta läkare jag träffat på någonsin. När jag låg där på operationsbädden och han hade skurit upp ett 10 cm snitt i armbågen och skulle till att frilägga muskeln som var det onda hoppade jag till för bedövningen hade inte tagit ordentligt- då säger han till mig

Citerar

- Ligg inte där och skrik som en arabkärring!!

Hade sådan lust att bara resa på mig och åka däifrån, men vad skulle man göra med ett öppet sår, nä jag var tvungen att bita ihop tills allt var klart. Och jag blev ju bra, har inga känningar överhuvudtaget i vänsterarmen.

Men som sagt nu är det lika illa med högern och jag var hos Ortopeden i Mölndl och fick en ny spruta och vi diskuterade det här med operation. Även han talade om för mig att utsikterna för operation var väldigt liten men han skulle göra ett försök med att ringa runt, och jaaa han fick tag i en gammal ortoped som jobbar halvtid så han kunde nog inte ta det förren i februari - mars :-) men nu hade jag ju fått en ny spruta så nu skulle jag ju klara mig fram tills dess.

Men Ack nej vad jag bedrog mig, denna spruta fungerade inte har sådan värk så det ä värre än innan, vet inte vad som gick snett denna gång. När han satte den i muskeln så kändes det som det gjort innan, men men. Det är nte många månader kvar så det är bara att bita ihop.

Jag som skulle göra klart min städning i grovköket som just nu är fullkomligt kaos då jag har stökat runt i alla vrår. Men värken däckar mig så det blev ryggläge i soffan istället.

En skitdag kan man säga, det snör ymningt ute så man får hoppas på en bättre dag i morgon.

Vissa av mina inlägg är lösenordsskyddade, detta beroende på att jag håller på att skriva en självbeografi,

när jag är klar vilket kommer att ta ett år eller två. Det är mycket som hänt, jag kommer att backa mitt liv till 1981 alltså för 30 år sedan. när jag känner mig mogen att dela med mig om mitt liv - då blir det som en bok, jag öppnar upp!

Funderar ofta på varför jag skaffade mig en blogg, för vem och i vilket syfte.

Alla dessa sociala medier man skall vara med i - twitter, FB, blogg m.m

Varför är det så viktigt att vi delar med oss om allt som sker i vardagen. Är det ett nytt sätt att kommunicera med sina medmänniskor eller är det för att det är bekvämare att haspla ur sig med ett par tangenttryckningar lite statusuppdateringar om vad som händer, istället för att träffas, prata, kommuicera över en kopp kaffe hemma eller på ett café. Jag är lite sur på mig själv att jag dragits med i denna nya kommunicerings-trend eller vad man nu skall kalla det för.

Det är så opersonligt att mötas i cyberworld, eller inte--?? Vat vet jag, vad vet jag!

Värst tycker jag att det var när en mycket kär vän (som för övrigt är en hängiven bloggare, hela hennes liv kretsar runt sina "nätvänner" och att hitta uppslag och bilder till nya inlägg) hade lagt in ett inlägg om sin hälsa som inte var så bra. Inte fick jag ett samtal om detta utan läste det i hennes blogg......då tycker jag att saker och ting har gått lite för långt, eller när man ringer och hör hur livet lever och man får till svar - Har du inte läst min blogg.

Det är detta som gör att jag ifrågarsätter mitt egna val om att skaffa en blogg, kommer man att bli så uppslukad i att skriva inlägg så man glömmer att det faktiskt finns vänner och bekanta runt om en som hellre vill ha ett samtal än att följa ens liv genom en blogg.

Men inser att jag måste förstå att det ena inte utesluter det andra, det gäller att få perspektiv till sitt bloggliv.

Vill jag att hela världen skall få ta del av vad jag åt till frukost, ja ni förstår vad jag menar.

Jag ser bloggandet som ett roligare sätt att skriva dagbok.

Jösses det är mycket att ta ställning till, jag har så mycket jag skulle vilja skriva. Mitt liv har varit så bra, roligt, tragiskt, hemskt....all intressanta möten genom livet - de möten som har varit hemska nog att hamna i de värsta skräckfilmerna. Har funderat på att skriva en bok om mitt liv- men jag kan ju börja här och nu!

Livet bakom mig kan jag skriva en annan dag, men nu är det vad som händer just nu.

JAG GER BLOOGANDET EN CHANS!

´Följer ni mig i min vardag - Välkommen!

Min nutidsresa börjar här och NU, ja just det i Detta NU

Om ett år får jag se om det var så bra, har jag blivit en bloggare som gör det på ett sunt/osunt sätt?

Om ett år får jag se.

Att välja att ställa bilen hemma för att man skall åka kommunalt har sina för -nackdelar. I morse vaknade jag till i alla sinnen när jag fick springa till busshållplatsen, håret stod rätt bakåt och jackan fladdrade likt en fladdermus i sin vildaste jakt. Busschauffören måste ha sett mig, för vem kunde missa detta vidunder som dundrade fram i gatlysets sken, hjälpte det - NOT!! Bussen rusade i väg mitt framför mina ögon och jag insåg ganska snart att jag nu efter en månads kollektivåkande ångrar mitt miljötänkande val.

Pustande och stånkandes lutande jag mig mot busskuren och kollade klockan på mobilen, jag hade tre minuter tillgodo.....Bussen hade avgått INNAN utsatt tid. Jaha vad skall man säga förutom att jag hade i lugn och ro kunnat ta en kopp kaffe till hemma i min lugna vrå. Nu stod jag där i busskuren och skulle få vänta 20 minuter i snålblåsten på nästa buss.

Om bussen kommer sent kan jag köpa för då har det hänt något på vägen, men att åka för tidigt!!!! Ja ja,jag får inte låta denna början på dagen påverka hela min dag. Jag har ju valet att kunna ta bilen, men jag är så trött på att sitta i dessa köer och bara se hur folk kör --- många gånger med livet som insats. Det är allt en oerhörd lyx att luta sig tillbaka i en varm buss, en bra bok från Storytel i lurarna, sticka på den tröjan jag för stunden håller på med.Att åka kommunalt är allt skönt när det fungerar

   Det tar en timme att åka buss (en väg) med ett byte inne stan. Det är nästan vad det tar med bilen med så även om bussarna ibland kommer och går efter en egen klocka som inte är synkad med någon annans så är det allt fler fördelar med att åka kommunalt än att ta bilen.

Det skulle ta en vecka innan Smulan intog granen igen. Jag trodde i min enfald att hon nu hade växt ifrån att klättra på grenarna som en annan ekorre men ack nej vad jag bedrog mig. hon är väldigt smidig för jag har inte förankrat granen på något mer sätt än att sätta den i en riktig julgransfot. Men hon är så smidig så inte ens toppstjärnan som sitter jättelöst rör sig.

   det tur att Gizze inte bryr sig om granen, för han skulle välta den på en gång!

Lite fina kort på Smulan i sin favoritgran